Fantas simsblogg

Inlägg publicerade under kategorin Historien om Wendy

Av Fanny - 11 december 2012 20:15


Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24 Del 25 Del 26 Del 27 Del 28 Del 29


Ingen av er kommer att läsa det här, ni vill ju bara läsa historien. Men jag vill bara säga tack. För att ni har följt Wendy så länge, för att ni har uppskattat historien. För att ni har givit mig så fina kommentarer, och för att ni har stöttat mig att fortsätta (och stått ut med min oförmåga att göra delarna i tid). Jag kommer att sakna Wendy så sjukt mycket och var faktiskt nära på att gråta när jag insåg att nu har jag skrivit klart den sista delen, och jag kommer aldrig mer få göra en Wendy-del. Fast samtidigt känns det skönt, av någon konstig anledning. Jag kommer ihåg när jag skrev del ett, så ofattbart att det var så länge sedan. Det känns som igår, men samtidigt som om det var fem år sedan. Wendy var min första historia, och det är alltid något speciellt med det första. Nu är det slut. Men jag vill att det ska sluta nu, för historien vore inte samma sak om den fortsatte efter det här. Jag hoppas verkligen att den här delen lever upp till era förväntningar!


Jag kommer dock inte kunna låta bli att smyga in Wendy lite här och var, så helt slut är det inte

- förvänta er att se henne igen. Men i en annan form.

Men tack, tack, tack, gånger en miljon.

 

Del 30. Avslutet.

 


 

Plötsligt börjar Andrea också gråta.

- Va?! Vad händer?! Frågar Wendy. Hon är förstummad.

 


 

- Jag... Jag hade en dotter som hette Wendy. Men hon...

 


 

Wendys hjärta dunkar snabbare än den snabbaste gallopphingsten när pusselbitarna snabbts läggs ihop i hennes huvud. Hon börjar inse: Andrea är hennes mamma....

 


 

- ... Men hon dog för några år sedan, mumlar Andrea.

Wendys hjärta stannar genast, och sedan sjunker det så att det känns som om det är ända nere vid midjan.

Det var inte hon, tänker Wendy i panik. Andrea hör till en annan familj.

 


 

- Hon blev bara tretton år... Snyftar Andrea, mest för sig själv.

 

 

Det är klart, tänker Wendy tjurigt. Det är ju så uppenbart. Jag kommer aldrig hitta min familj igen, hur jag än försöker. Hur skulle jag kunna springa in i henne, bara sådär? Det finns ingen logik i det hela, sån tur har inte jag. Hur kunde jag seriöst tro att det var min mamma...



Andrea ser hennes besvikna min.

- Va... Wendy? Vad är det?

Wendy svarar inte.

- Ååh... Såklart. Du trodde att jag var din mamma... Eller hur?

Wendy svarar inte.

 


 

- F-förlåt... Stammar Andrea. Hon får panik, hennes hjärta bultar när hon börjar inse vad hon har gjort. Hon måste ha blivit så besviken... Tänker hon.

 


 

Jag måste göra något åt det! Tänker hon i panik. Sedan säger snabbt det första som faller henne in.

- Du kommer förmodligen säga nej till det här, men... Vad sägs om att vi startar ett nytt liv tillsammans? Säger hon snabbt och ivrigt, knappt så att Wendy hör henne.

Hon stirrar chockat på Andrea. Det var då inte vad hon hade förväntat sig.




- Det känns ju som om vi båda behöver en nystart, fortsätter Andrea, lite lugnare den här gången. Hon vet att det kanske var fel sak att säga vid fel tidpunkt, men hon kan inte ångra det hur hon än försöker.



Hon räddade ju mitt liv faktiskt... Tänker Wendy långsamt. Just nu behöver jag verkligen en familj. Och vad vore bättre än en kvinna som har förlorat allt hon äger på precis samma sätt som jag?



- Visst... Det låter bra, säger Wendy och ler. Det är första gången på hur länge som helst.



Andrea skiner upp och hon kan inte heller låta bli att le. Hon hade verkligen inte trott att hon skulle ge med sig så lätt.



- Vi ska hitta ditt hus, Wendy. Vi startar ett nytt liv tillsammans. Ett normalt liv. Vi blir en familj.

- Det... Det låter som rena rama drömmen, snyftar Wendy. Men nu är det glädjetårar.



Sedan reser de sig och kramar om varandra hårt. De står och kramas hur länge som helst. De är lyckligare än de någonsin varit.


Samtidigt hos Zandra, som jobbar på

restaurangen Wendy försökte söka jobb på...

 

 



- Hallå? Det är Zandra Kellkrok...


 


Va? Diskarna? Strejkar de? Skojar du med mig?



- Vaa?! Tills i morgon?



- Visst, visst... Jag fixar någon tills i morgon.



Zandra lägger surt på.

Diskarna på restaurangen hon jobbar på strejkar, och hon kommer att bli av med jobbet ifall hon inte fixar en ny förrän i morgon.

Då minns hon flickan som hade sökt jobb hos henne för bara några dagar sedan. Hon som så otroligt gärna ville ha jobb...

Jag måste ge henne en chans. Man behöver ju ingen utbildning för att diska...

 


 

Zandra börjar genast ringa upp Wendy, så desperat är hon. Men ingen svarar. Istället möts hon av tonerna som säger att telefonen man ringt för tillfället är avstängd.

Då får jag gå hem till henne istället, det är mitt enda val. Om jag inte hittar en diskare tills i morgon kommer jag förlora mitt jobb...

 



Zandra letar upp kontaktuppgifterna på sin dator...



... och tar sedan sin bil och raketkör bort till adressen. Det kommer att chocka henne något så otroligt, tänker hon. Men förmodligen och föhoppningsvis blir hon bara glad...



Väl framme - det låg inte så långt bort som hon trodde - springer Zandra fram till dörren och ringer på. Men ingen svarar.

Kom igen nu! Någon måste väl vara hemma?! Ett småsyskon eller något i alla fall...



Men nej, hon får fortfarande inget svar.



Efter att konstant ha ringt på klockan i säkert tio minuter går Zandra in - dörren är öppen. Det är något som förbryllar henne. Om man går ut låser man väl dörren efter sig?



- Hallå?!



Men hur Zandra än letar hittar hon ingen. 



Ahh... De har en trädgård också. Hon är säkert där, det förklarar varför dörren var öppen, den här dörren är öppen och de inte hör dörrklockan...

Zandra går ut.



... Men ingen är där. Det enda hon ser är en otroligt stor gravplats, vilket gör henne otroligt ledsen. Men hon hittar även fotspår i jorden, som fortsätter upp mot skogen...

Vad lustigt... Zandra går fram för att inspektera jorden.




De ser ut att vara hennes... De är väl lagom stora för att passa en artonåring? Och det är stänk runt... Så mycket hade det inte stänkt om hon bara gick...

 


 

Vilket betyder att hon har sprungit upp i skogen och lämnat dörren upplåst?!

 

En halvtimme senare

 


 

- Hallå? Har jag kommit till polisen?

- Ja, vad kan jag hjälpa till med? Svarar kvinnan på andra sidan luren.



- Har ni kanske hört talas om en artonårig flicka vid namn Wendy Fork?

Hon hör hur kvinnan stelnar till.

- Ja. Hon är försvunnen sedan i förrgår, svarar hon med rak röst.



- Jag tror jag vet var hon är, säger Zandra upphetsat.

- Jaså? Muttrar kvinnan. Det hörs på hennes röst att hon inte tror på Zandra.

- Ja. Det kan nog ge er hjälp. Jag träffade henne för ett par dagar sedan.

- ...Jaså? Nu hörs det mer intresse i kvinnans röst.



- Jo... Hon hade sökt jobb hos mig. För några dagar sedan. Men hon fick aldrig jobb, hon hade ingen utbildning och några diskare behövdes inte, dessa hade vi fullt av. Hon hade inte ens gått i grundskolan. Nu har diskarna på restaurangen där jag jobbar börjat strejka, och då ringde jag henne för att ge henne ett jobberbjudande... Men ingen svarade.



- Jag bestämde mig för att gå hem till henne, men ingen var hemma och dörren var upplåst. Och ute i trädgården var det fotspår som ledde upp mot skogen... Det såg ut som hennes och som att hon hade sprungit.



- Jaha...? Det låter faktiskt rätt trovärdigt... Säger kvinnan på polisstationen.

- Ja, det måste vara så att hon sprang upp dit och gick vilse. Hon mumlade dessutom något om att hennes liv var misslyckat och att hon mådde dåligt när jag inte gav henne jobb... Hon kanske har något psykisk störning som får henne att vilja springa bort från alla tvångstankar.

- Tack för din information. Vi ska leta efter henne där.


Några timmar senare

 


- Mm. Vad gott det här är... Du har rätt. Äpplen är mycket godare när de är grillade. Det här med att leva i skogen kanske inte är så dumt som jag först trodde, bara man vänjer sig...




- Ja, eller hur? Vill du ha ett till?

- Gärna.


De sitter tysta och tänker över vad som precis har hänt medan de knaprar på maten.

Jag förstår inte, det är så ofattbart. En familj... Det är ju som i en saga, tänker Wendy.

- I morgon börjar vi leta efter ditt hus, säger Andrea muntert.

- Det låter toppen, svarar Wendy.


   


- Vad är det där för ljud?



- Lustigt... Låter nästan som en...

Wendy räknar snabbt ut att det är en...

- HELIKOPTER?! Tjuter båda samtidigt. När de kollar upp ser de, ja, det är en helikopter... En polishelikopter som börjar landa.


Två månader senare

 




- Okej, nu får du svara ärligt; Gillar du det här huset eller inte? Vi kan enkelt byta ifall du vill... Börjar Andrea, men Wendy avbryter henne.

- Äh, kom igen. Så kräsen är jag inte, det här ser ju ut som ett slott.



- Kom. Vi går in, säger Wendy.

När Wendy kommer in möts hon av en främmande lukt. Först blir hon förvånad, men sedan inser hon hur otroligt hemtrevligt det luktar.



- Wow...

Wendy går runt en lång stund och betraktar huset. Det är som om alla hennes drömmar har gått i uppfyllelse på samma gång (fast de har de ju nästan), så fint är det.



Efter att ha kollat runt ordentligt vänder sig Wendy mot Andrea med ett brett leende. 

- Det är underbart, mamma. Jag älskar det.

Wendy ser Andrea som sin mamma redan. De flesta tycker nog att det är lite konstigt att kalla någon man bara känt i några månader för något så stort som sin mamma, men efter att hon räddade hennes liv litar Wendy på henne mer än vad hon någonsin litade på ens Nancy.

- Skönt att höra, älskling... Svarar Andrea. Hon har också fattat tycke för huset. 



- Åh... Jag trodde aldrig jag skulle få bo i ett hus igen. Ännu mindre trodde jag att jag skulle få ha någon att dela det med, säger Andrea, tårögd.

- Det trodde inte jag heller, om jag ska vara ärlig, svarar Wendy.



De står bara och håller om varandra väldigt, väldigt länge. 



Sedan släpper de taget, för Wendy har precis insett en sak.

- Mamma! Herregud, jag har glömt berätta en sak för dig...

- Va?! Vadå?

- Jag... Jag har kommit in på en kockskola. Om bara fyra år kommer jag kunna jobba som en riktig kock på bistron här i stan!



- Men det är ju fantastiskt, gumman!

- Jag vet!



- Jag träffade också en tjej som heter Allison... Hon satt bredvid mig på provet, och hennes dröm är också att bli kock. Vi kommer jättebra överens och har precis samma humor! För första gången i livet har jag en vän...

- Åh, jag är så glad för din skull...



Nu när du läser det här är allt perfekt för mig. Som i en saga. Jag har en familj, även om det är en liten sådan, ett hus och följer mina drömmar. Även om mycket mer än hälften av alla mina drömmar redan gått i uppfyllelse.

Jag och mamma kollade upp det, och tydligen hade Sandi - min biologiska mamma - dött för inte så länge sedan på grund av psykisk sjukdom. Mamma blev helt förtvivlad och började komma med allt möjligt för att trösta mig, hon vet ju själv hur det är att förlora en familjemedlem.

 

 

Jag blev ledsen så klart, men beskedet berörde mig faktiskt inte så mycket: Jag hade några veckor tidigare åkt tillbaka till mitt och Nancys gamla hus för att samla ihop mina gamla saker och hittade en gammal låda med bilder från när jag var liten. Sandi såg så underbart glad ut, och man såg verkligen att hon älskade mig. I lådan hittade jag även dagbok hon skrev i under tiden vi fortfarande bodde tillsammans, och hon var så tapper (och bra på att skriva - jag funderar på att skriva en riktig bok utifrån det hon skrev, vid sidan av kockarbetet). Jag beundrar henne så. Hennes minne kommer att leva inom mig och den där lådan för evigt. Hon hade velat bli ihågkommen som den modigaste kvinnan i världen, och det kommer hon minsann att bli.





Mamma och jag har ju förstås dåliga dagar, dagar då vi minns allt som har hänt oss och inte orkar göra någonting. Men vi förstår varandra så bra, och den ena finns alltid där för att rycka upp den andra. Det är så underbart att någon äntligen förstår mig.

 


 

Av hela det här - hela mitt liv, menar jag då - har jag lärt mig att livet alltid kan gå vidare och att det alltid kan bli bra igen, hur hemskt det än är för tillfället. Att man måste vara stark och våga kämpa emot allt som kan tänkas dra ner en. Och om jag ska vara ärlig... Jag är glad att allt det här faktiskt hände. Hur konstigt det än låter.

 


S L U T 

Av Fanny - 25 november 2012 20:00


Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24 Del 25 Del 26 Del 27 Del 28


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något! Det kan även vara  bra att snabbt skumma igenom den senaste delen innan du läser den här om du inte riktigt minns vad som har hänt sen sist.

- Del 29 - 

Vi börjar närma oss slutet på Wendy... Det är bara två delar kvar om man räknar med den här. Jag kommer sakna henne :(

 


 

Utan att tveka hoppar Andrea i vattnet i bara sovkläderna. Hon är en fegis, men hon bryr sig inte. Det enda som spelar roll nu är att hon räddar den lilla flickan.

Att simma ut till henne är tufft för Andrea, speciellt eftersom hon precis sprungit och är andfådd. Men Andrea trotsar det. Hon har aldrig vart så modig i hela sitt liv.

 


 

- Kom igen nu... Kom igen... Kämpa...

Hon får inte dö. Det kommer att vara på grund av mig i så fall...

 



Efter ett väldigt, väldigt långt tag med hårt kämpande har hon äntligen lyckats få upp henne ur vattnet. 

Lever hon? Tänker Andrea desperat.



Det tar väldigt lång tid, men efter ett tag lyckas Andrea konstatera att Wendys bröstkorg höjs och sänks och att hennes hjärta fortfarande slår. Nätt och jämt. Wendy hade utan tvekan dött om Andrea kommit så lite som tio sekunder senare.

Jag får väl vänta på att hon vaknar...


 


Andrea väntar i något som känns som en evighet. Hon hinner till och med byta om, vilket tar rätt lång tid eftersom hon är så stressad. Många gånger börjar hon oroa sig över att Wendy inte klarade sig trots allt. Det är inte förrän på morgonen som Wendy börjar hosta...



... Och sakta reser sig.



- Åh, tack gode gud! Flämtar Andrea, hon är hur lättad som helst.

- Vaa...? Svarar Wendy. Hon minns ingenting.




- Är du okej? Du måste frysa något så förfärligt. Jag kan ge dig lite torra kläder, kom...



Wendy är för utslagen för att säga emot, så hon följer med. Plus att hon inte ens minns att hon redan nekat till Andreas hjälp och stöd.





Väl framme vid Andreas sovsäck, där hon har allt hon äger, kommer hon på att hon inte ens kan flickans namn.

- Vännen, vad heter du? Frågar hon så snällt hon kan.



Wendy svarar inte. Hon bara stirrar.

Jag minns.

 


Andrea förstår att det inte är någon idé att fortsätta fråga. 

- Vill du ha en tomat först?



Wendy säger inte heller något nu.

Jag... Jag kan inte.... Jag kan inte svara... Min röst...

Tillslut nickar hon bara.



Andrea ger Wendy en tomat. Mycket långsamt äter hon upp den.

Hon måste ha ett problem eller två. Jag undrar verkligen vad. Hon vill säkert inte prata om det dock...



Wendy byter om och får sova en liten stund i Andreas sovsäck. Andrea står bara och ser på. Hon är mycket trött, men hon skulle inte ens komma på tanken att sova i en sån här situation.



Det är uppenbart att hon är psykisk sjuk på något sätt... Tänker hon. Eller i alla fall att hon har någon slags trauma. Vem vet vad hon skulle hitta på om jag somnade.

 



Några timmar senare har Wendy äntligen vaknat. Även om hon fortfarande är väldigt tyst så verkar hon må vädligt mycket bättre.



- Orkar du gå cirka hundra meter? Frågar Andrea försiktigt.

Wendy nickar.



- Bra. Det är ett gammalt övergivet campingställe med en kvarglömd eldgrop och några stolar. Grönsaker är mycket godare när de är grillade.



Wendy nickar igen. Andrea börjar gå.





- Här är det, säger Andrea och ler.





De slår sig ner.

- Du... Kan du prata efter det där?

Wendy har inte tänkt på det sedan hon drogs upp ur vattnet. Det tar lång tid innan hon hittar sin röst, och när den väl kommer fram är den väldigt skrovlig och ful och hon pratar väldigt långsamt, nästan som om hon måste tänka efter vad orden betyder efter att hon sagt dem.

- Ja... Det kan jag.



- Okej. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men jag måste fråga. Hur hamnade du i den där sjön?



Wendy stirrar bara på Andrea ett tag innan hon svarar.

- Jag hoppade, svarar hon lugnt som om det är lika vanligt och normalt som att äta flingor till frukost.

- Va?! Varför?

Är hon till och med självmordsbenägen?

 


Wendy stirrar in i elden.

- Jag orkade inte mer.

- Men gumman... Vad är det som gör livet så jobbigt för dig?



Wendy stirrar bara surt på Andrea och tänker att det angår väl inte henne. Men sedan suckar hon och inser hur otroligt mycket hon har behövt släppa ut det och låta någon höra på senaste tiden.

- Det... När jag var liten... Börjar hon, men tappar tråden. Andrea förblir tyst.



- Jag... Min mamma adopterade bort mig. Jag vet inte mer detaljer om det än så, förutom att jag var väldigt liten när det hände. Jag vet inte ens vad min mamma hette.

Åhh, jag önskar verkligen att jag tagit mig tillfälle att fråga ut Nancy om allt det där när hon fortfarande levde, tänker Wendy förkrossat. Andrea bara nickar.



- Jag adopterades av en gammal kvinna. Hon behandlade mig dåligt... Tvingade mig att ta hand om trädgården, laga maten och så...

Wendy förmår sig inte att säga Nancys namn. Hon är fortfarande lika sorgsen över hennes död.

- Men sedan började det brinna en gång. Och jag räddade hennes liv...

- Hur? Frågar Andrea.

- Jag minns inte. Det var så länge sedan.



- Då blev hon plötsligt den finaste och vänligaste kvinnan man kan hitta på den här planeten. Vi levde ett drömliv tillsammans, bara vi två. Vi... Vi älskade varandra. Vi var en familj.



- Men sedan, för bara några veckor sedan... Eller, det kanske var månader... Jag vet inte... Men hon blev sjuk. Och hon... hon...
En ensam tår rullar ner för Wendys kind.

- Ååh... Jag förstår. Och sedan rymde du upp i skogen, för att du inte klarade sorgen längre?

Wendy nickar tyst.



Av någon anledning påminns Andrea otroligt mycket om något när hon hört Wendys historia, men hon vet inte vad.

- Men du... Du har aldrig sagt ditt namn, säger hon rent impulsivt.

- Wendy, säger hon frånvarande och stirrar in i elden.


 

WENDY!!!

 

Om någon av er misstänker vad som kommer hända, snälla, lämna inte spoilers i kommentarerna...

Av Fanny - 15 november 2012 07:00


Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24 Del 25 Del 26 Del 27


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något! Det kan även vara  bra att snabbt skumma igenom den senaste delen innan du läser den här om du inte riktigt minns vad som har hänt sen sist.

Det blir tyvärr en väldigt kort del idag, men jag vill att det ska vara spännande och det vore inte lika spännande om jag inte slutade där jag slutar idag. Funderar på att byta Wendy-dag från torsdag till söndag, då kommer jag ha mer tid på mig att göra den...


- Del 28 - 

- Jaha? muttrar Wendy för sig själv och drar en djup suck. Det är så typiskt mig att säga nej till ett sådant erbjudande, tänker hon surt. Hon har fortfarande blicken på platsen från vilken Andrea försvann och överväger att springa ikapp henne för några sekunder, men Wendy skulle förmodligen bara snubbla, så panikslagen som hon blivit. Dessutom är hennes ben som fastlåsta, trots att de darrar så.

  


Hon stirrar upp mot himlen, och hittar inget som helst tecken på att det börjar bli dag igen. Himlen är mörkare än någonsin.

Hur sjutton ska jag nu klara mig, utan mat och allt?




Då börjar hon gråta igen. Först bara snyftar hon lite, sedan börjar hon storgråta. För att allt är så eländigt och att hon mår så dåligt. För att hennes liv har varit så misslyckat.



Sen, bara för att hon redan är så ledsen, råkar hon som av en händelse komma ihåg Nancy igen. Och det gör inte direkt saken bättre, om man säger så.


 


- Jag orkar inte längre, gnyr Wendy för sig själv. Jag orkar verkligen inte.



Jag bryr mig inte. Jag kan väl lika gärna dö här. Det gör ingen skillnad. Vad för liv har jag att leva ändå, liksom?

 

 

 

Hennes hjärta dunkar som aldrig förr när Wendy, som fortfarande gråter, springer bort till den lilla sjön bredvid; Fast besluten på det hon nu tänker göra...



Andrea är redan långt borta från platsen där hon lämnade Wendy. Efter alla år i skogen har hon lärt sig att transportera sig snabbt från olika platser. Hon försöker hitta en plats att sova på i natt.



Här blir nog bra. Eller, kanske inte bästa stället, men jag är ju så trött...

 

 

Andrea brer ut sovsäcken.




Precis när hon är på väg att dra sovsäcken över huvudet hör hon ett plaskande och ett skrik, en flickas skrik. Det skrämmer vettet ur henne, feg som hon är. 



Vad var det där?!

 


 

Hon reser sig sakta upp och försöker smälta informationen. Ett plask och en flickas skrik. Plasket måste komma från sjön, och skriket...

Sedan inser hon att det bara finns en enda sjö i närheten. Sjön där hon lämnade flickan hon nyss stött på. 



Hela hon fylls av panik. Hon lämnar kvar sovsäcken där den är och börjar springa. Hon är gammal och det är väldigt svårt för henne att springa så snabbt, men hon kämpar.



Hon hinner fram alldeles lagom för att se henne sjunka ner under vattenytan...


Fortsättning följer...

Kommentera vad ni tyckte!





Av Fanny - 13 september 2012 07:00


Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24 Del 25 Del 26


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något!

KOLLA VAD DUKTIG JAG ÄR PÅ ATT UPPDATERA HISTORIERNA NU! xD

- Del 27
-

Kvinnan står och stirrar på Wendy i chock. Hon försöker smälta synen – vilket är lite svårt då hon inte varit så här nära en annan människa på flera år, och människan hon ser är dessutom medveteslös – och försöker sedan samla ihop alla tankar.
Hon måste ha kommit hit precis nu... Det var ju bara några timmar sedan jag gick här ifrån för att plocka frukt...


Kvinnan börjar gå mot den avsvimmade Wendy. Hon har beslutat sig för att hjälpa den stackars flickan; Trots sin rädsla brinner hon för att hjälpa folk.
Undrar om hon lever? Andas hon? tänker hon nervöst.

 

Kvinnan når fram. Ja, hon andas. Kvinnan drar en lättad suck. Det var i alla fall tur. Jag får väl vänta här tills hon vaknar, och försöka hjälpa henne sedan...

 

När Wendy vaknar några timmar senare är hon väldigt omtumlad (men vem är inte det efter att ha svimmat i skogen) och minns inte särskilt mycket från dagen innan.
- Ugh...

Kvinnan står kvar och väntar tålmodigt på att Wendy ska resa sig upp ordentligt. Hon har tålamod, vilket är tur, för Wendy tar rätt lång tid på sig... Men hennes hjärta slår så otroligt hårt att hon nästan vill slita ut det. Snart kommer hon att få prata med en människa igen... För första gången på flera år.

När Wendy, som är mycket förvirrad, vänder sig om, och ser kvinnan som lugnt betraktar henne, skriker hon till.
- Vem är du?!
- Jag heter Andrea, trevligt att råkas, säger kvinnan lika lugnt som hon har betraktat Wendy i flera timmar och hennes röst är rostig och hes. Inte så konstigt. Det smärtar Andrea att kalla sig vid det namnet, men på senaste tiden har det känts rätt. Hon är någon annan nu...

Wendy blir inte mindre rädd för det. Snarare tvärtom.
- Nej, men ärligt. Vem är du? Och vad sjutton gör jag i skogen? Var det du som tog mig hit? Varför är det så mörkt? Varför är det så kallt? Vad är klockan?
Wendys tusen frågor sipprar ut ur munnen på henne med en gång.

- Såja, nu tar vi det lugnt. Jag vet inte hur du kom hit, jag hittade dig här avsvimmad. Vet du varför du är här, vart bor du? 
Då minns Wendy. Herregud, vad tänkte jag med?! tänker hon...

- Ååh. Jag sprang upp i skogen, och jag gick vilse... Sen svimmade jag av rädslan att jag skulle dö i skogen.
Precis som jag då, tänker Andrea bittert.

Trots minnena som skjöljer över Andrea slappanar hon av i ansiktet och ler mot Wendy.
- Det är lugnt, jag bor här i skogen. Fråga inte varför. Jag kan ge dig mat, se till att du får sova, och sedan i morgon så kan vi försöka hitta hem till dig. Ifall vi inte hittar kan vi leva tillsammans i skogen tills någon hittar oss...

Först vill Wendy tacka ja, men sedan inser hon att det innebär att...
- Alltså... Jag skulle gärna vilja det, men... Nej tack.

- Va? Varför? Säger Andrea förbluffat.
Det blir som en ny familj! Skriker hennes hjärna.
- Jag vill bara inte... Byta familj igen....

- Byta familj? Det blir ju inte någon ny familj?
- Nej, kanske inte... Men ändå. Jag vill bara inte.
- Vadå, har något hänt?

- Alltså... Jag vet inte om jag vill berätta...
Andrea ser fundersamt på Wendy.
- Du kan säga vad du vill. Om du har haft ett svårt liv kan jag kanske hjälpa dig, jag har nämligen också haft det lite jobbigt och vet hur det känns...
Wendy ger Andrea en skeptisk blick.

Andrea suckar, men börjar sedan le igen.
- Äh, det är okej. Jag förstår, du klarar dig själv. Men du kan fortfarande ångra dig, kom ihåg det!

- Ja, jag förstår det. Tack för erbjudandet.
- Varsågod.

Med de orden går Andrea där ifrån.

Varför tackade jag nej?

Av Fanny - 6 september 2012 15:00


Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24 Del 25


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något!

- Del 26 -


Wendy springer, springer, springer och springer. Sorgen gör henne galen, hon älskade Nancy så mycket. Hon hade bara inte insett det förrän nu. Det var den enda familj hon hade, och nu är den borta. Och aldrig kommer hon kunna sätta allt till rätta, hon kunde inte ens få jobb som diskare...



En röst i Wendys bakhuvud säger åt henne att det hela är löjligt, att hon måste sluta springa. Men hon kan inte lyssna, för om hon skulle komma tillbaka till huset skulle hon bara bli överkörd av gamla minnen var hon än går.



Wendy stannar...




... Gömmer händerna i ansiktet, och låter ännu fler tårar falla. 

Hon står där och gråter i någon timme, tills hon får nog. Hon bestämmer sig för att försöka hitta en väg hem igen; Nancy hade ju inte velat att huset stod övergivet.
- Heh... 
Hon anstränger fram ett leende – det svåraste hon har gjort på länge – och skrattar till (men det är såklart ett låtsasskratt).

Sedan får Wendy panik – hon är hungrig och sprang rätt långt från huset – och sätter genast av mot den vägen hon kom ifrån igen. Eller rättare sagt, den vägen hon tror att hon kom ifrån...

Men efter att ha sprungit ett tag inser hon att det där kanske inte alls var någon bra idé, att hon inte alls kom där ifrån. Nu är hon helt klart vilse, hungrig och andfådd.

Hon börjar gå mot en liten damm, och planerar sedan att ringa någon. Som tur var hade mobilen inte ramlat ut ur fickan.

 

Hon tar upp telefonen, slår ett nummer...

 

Hon för mobilen mot örat... Men möts av signalerna som berättar att mobiltelefonen har ingen teckning.
- Va? Neeej...

Wendy står i chock, fortfarande med telefonen mot örat, och stirrar ut över dammen. Mobilen har ingen teckning, ingen kommer att kunna rädda henne. 

 

Sedan lägger Wendy surt ner telefonen i fickan igen.

Hon grips plötsligen av panik...

 

Och faller avsvimmad ner på marken.

 

Några minuter senare kommer en kvinna ut ur skuggorna... 

Av Fanny - 8 juli 2012 07:00



Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något!

Förlåt för att denna del kanske är lite kort + förlåt för att jag kanske har fel med det där med utbildningsgrejerna, suger på sånt xP

- Del 25 -


- Tyvärr. Du kan inte få jobb här, säger Zandra som är ägaren av bistron Wendy försöker söka jobb hos.

- Men varför? Svarar Wendy.

- Det har jag ju redan sagt. Du har ingen utbildning alls, du har inte ens gått grundskolan och gymnasiet. Sen måste du gå matutbildning också.



- Men är det så viktigt med utbildning? Jag kan börja med att bara diska eller något och laga lite mat emellanåt. Jag skulle ju lära mig efter ett tag...

- Tyvärr, du kan inte bli kock utan utbildning och vi har redan diskare så det räcker och blir över. Var snäll och gå. 



- Men... Det är min dröm att bli kock! Det har alltid varit det! Hela mitt liv är så otroligt misslyckat, jag har ingenting! Jag kommer att dö utan att ha uppnått någon av mina drömmar!



- Var snäll och , upprepar Zandra irriterat.



Wendy går tjurigt ut och tar en taxi hem. Då inser hon hur otroligt misslyckad hon är. Hon har bott med en gammal tant i hela livet, för hennes mamma var för fattig för att ta hand om henne. Hon har inte fått gå i skolan och kan därför inte få något bra jobb. Hon har ingen familj alls, lever ens hennes riktiga mamma längre? Hon tvivlar på det. Hon har knappt några pengar. Ingen kärlek. Inga vänner. Ingenting. När Wendy tänker på det vill hon nästan också dö, men kastar snabbt bort tanken. Allt är bättre än döden.



Wendys liv är nästan outhärdigt. Även flera månader efter Nancys bortgång gråter hon hela tiden. Det är konstigt egentligen, vad var Nancy till henne? Från början låste hon ju in henne i en källare och lät henne ta hand om allt hushållsarbete. Men sedan blev hon ju snällare...

Wendy ångrar så otroligt mycket att hon inte spenderade mer tid med Nancy. Hon pratade inte med henne heller. Nu är hon lämnad kvar med tusentals frågor på vilka hon aldrig kommer att få veta svaret. Frågor om vem hennes mamma var, vem Nancy egentligen var.



Wendy är mer än glad när hon äntligen får gå och lägga sig och slippa alla tankar. Eller, glad och glad, Wendy är aldrig glad nu mera. 


 

Åh... Hur länge sov jag? 

 


Wendy är hungrig, så hon går ner mot köket för att äta.



När Wendy kommer in i köket står en kvinna där, ca 5-7 år äldre än Wendy, med ryggen vänd mot henne.

- Vem är du?! Säger Wendy chockat.



Kvinnan visar inte något tecken på att ha hört Wendy och går ut genom köksdörren.



Sedan fortsätter hon upp för backen bakom trädgårdslandet.



Wendy förstår att kvinnan vill henne något, så hon har inget val än att springa efter.


 
De går och går och tillslut är de framme vid målet. Det tar ett tag för Wendy att inse att hon är på kyrkogården.

Kvinnan vänder sig om och står bara och stirrar på Wendy. Då ser hon. Ögonformen, ögonfärgen. Huvudformen. Läppformen. Kvinnan är Nancy. Ganska så mycket yngre bara.



Wendy blir såklart chockad, men hon blir också väldigt glad.

- Nancy! Du är tillbaka...!



Nancy svarar inte. Hon bara fortsätter stirra på Wendy.

- Hallå?



Sedan talar hon äntligen. Hennes röst är mycket klarare och friskare än vad den var sist Wendy hörde den.

- Wendy, jag vet att du är där, men jag varken ser eller hör dig. Jag är onåbar, och det måste du förstå. Jag är borta. Död. Dina frågor kommer alla bli besvarade någon dag. Ditt liv kommer att bli bra, jag lovar. Men jag finns inte i det längre. Farväl. Jag älskar dig.



I nästa sekund är hon borta och Wendy står ensam.



Wendy vaknar från drömmen, som hon är osäker på ifall det var en lycklig dröm eller en mardröm, med bara en tanke i hjärnan. Hon är borta.

 


Wendy äter frukost och kämpar för att överleva dagen, men tillslut går det inte längre. Hon blir galen och springer, upp för samma backe som i drömmen, upp i skogen...

Av Fanny - 14 juni 2012 23:15

 

Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något!

- Del 24 -

 
När Wendy vaknar vet hon mycket väl att det är hennes födelsedag. Men till skillnad från vad de flesta andra skulle känna känner hon ingen iver alls. Bara extrem ensamhet.


... Hon kämpar emot tårarna...


... Och går till byrån för att klä på sig.


Wendy är inte på humör för att laga någon mat, speciellt eftersom hon vet att hon bara skulle misslyckas igen, hon äter lite flingor istället.
Medans hon äter dem funderar hon på vad som skulle hända i fall Nancy fortfarande var hemma idag. Hade hon gett henne frukost på sängen? Överraskat henne som sist? Givit henne en fantastisk middag?


Ja, tänker Wendy. Det hade hon. Nancy är sådan.

 
När Wendy är klar stirrar hon bara ut i tomma intet. Vad ska hon göra nu?
Ringa sjukhuset, bestämmer hon sig för efter ett tag. Bara tanken på att få höra Nancys röst igen gör henne överlycklig.
 
 
Hon slår sjukhusets nummer och tiotals signaler går fram. Det känns som om det hade gått timmar när läkaren äntligen svarar.
- Hallå?! 

 
- Hallå, det är Wendy F...
 

... Men läkaren avbryter henne innan hon hinner säga klart.
- Jag har inte tid! Jag är upptagen!
- Med vadå? 
- Inget som angår dig, hejdå! Säger han irriterat och lägger på.
 

När han lägger på sköljs Wendy över av ensamhet. Hon fick inte prata med henne. Hon fick inte ens veta hur hon mådde. Wendy borde ha varit beredd på detta, det vet hon, men hon känner sig ändå så otroligt besviken...
Hon saknar henne så otroligt mycket. Alla möjliga minnesbilder flashar förbi...
 
           
...

Wendy känner plötsligt hur det ilar till i magen...


Sekunden efter faller hon ner på marken...


... Avsvimmad.
 

Det har gått två veckor sedan Wendys födelsedag och hon gör inget annat än att gråta.


Hon har fortfarande inte fått prata med Nancy. Hon har ringt varje dag, och efter ett tag blev läkaren så irriterad att han sa åt henne att sluta ringa och att de skulle ringa så fort något nytt hände.
 

Wendy hör hur telefonen ringer borta i vardagsrummet. Hon tänker inte på att det kan vara sjukhuset, så hon blir mest irriterad. Hon är inte på humör för att prata med någon.


Trots det torkar hon bort tårarna...


... Och går mot telefonen.


- Wendy Fork? Svarar Wendy tjurigt.
- Hej... Det är jag från sjukhuset, säger läkaren. Det märks på hans röst att han är spänd eller nervös.

Wendy bryr sig inte om hans tonfall. I stället skiner hon upp och blir bara glad.
- Åh! Har hon äntligen vaknat då, eller?
- Nej... Det har hon inte.


- Vad är det då?  
- Äuhm... Hon är... Han tvekar innan han säger det. Död. 

Wendy står som paralyserad. Död? Hon vet att hon borde ha varit beredd på detta också, men hon kan inte ta det. DÖD?


Hon lägger på telefonen utan ett ord och stirrar på den. Nancy är död. Hon kan fortfarande inte fatta det.


För att hedra Nancy lägger Wendy ut buskar, blommor, en sten och allt möjligt bredvid Nancys före detta man Eriks grav som en minnesplats. Nancy ligger inte egentligen där under, men Wendy hade inte mage att faktiskt begrava henne där. Hon ligger i stället på kyrkogården, men Nancy hade velat ha sin minnesplats vid huset. Vid Erik.

... Och Wendy kan bara inte sluta gråta.   


Hon har förlorat sin familj... Ännu en gång.
Av Fanny - 8 juni 2012 18:30

 

Tidigare delar:

Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22


Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något!

- Del 23 (av 30) -

Ps: Du har väl inte missat att jag har slutat med färgerna? Läs mer i del 22.


Nancy har hamnat på sjukhuset och har varit där i några dagar. Wendy får bo ensam, även fast hon inte är myndig; Men det är ju bara för ett tag. Det enda som sysselsätter Wendy är att ta hand om trädgårdslandet.

En dag bestämmer hon sig för att ringa sjukhuset.
Wendy:
- Hej! Det är Wendy Fork!
Sjuksköterska: Åh, ungen Fork. Hon som är så orolig för sin farmor, eller hur de nu är relaterade. Och vad är Fork för efternamn, egentligen? Wendy Gaffel?
S: - Goddag Wendy. Jag antar att du vill tala med Mrs. Fork? 
W: - Om det är möjligt, ja. Annars talar jag gärna med läkaren.
S:
- Jag tror Nancy är vaken, en sekund bara... Ajdå, hon sover.

W:
- Nej, vad synd! Kan jag få prata med läkaren då? 
S: - Ja, det kan du väl få.
Läkare: - Hallå!

W:
- Hejsan... Hur mår hon? Nancy?
L: - Hon mår ganska fint... Men vi vet faktiskt inte exakt vad som har hänt henne.
Wendy fylls av fasa.
W: - Men ni kan göra henne frisk, eller hur?
L: - Ja... Det kan vi säkert.


Nu fylls Wendy med lättnad i stället.
W: - Jo, men det var allt jag ville veta. Hejdå, så länge. Jag kan väl ringa tillbaka lite när jag vill?
L: - Inte precis när du vill, men för det mesta. Hejdå! 
Med de orden lägger läkaren på.
W: Jag hoppas verkligen att det ordnar sig nu. Åh, vad jag är hungrig. Jag kanske skulle laga något...

W:
Toppen, det enda vi har ingredienser till är våfflor... Jag är inte såpas förtjust i det. Nåja, det får väl duga...

W:
Hur mycket mjölk skulle man ha nu då? 

W:
Okej. Jag lyckades blanda ihop den. Den ser väl okej ut... Nu till ugnen.

W:
Hur länge skulle de vara inne nu igen?

W:
- De ser klara ut nu.

W:
Då ska jag smaka det här...

W: Det smakar... Konstigt?

W: Vänta lite... Fan! Det är utgången sylt! Eller så är det mjölken som var utgången...

W: Nej, det här kan man inte äta. Vilken misslyckad lunch! Om Nancy hade varit här hade vi suttit här och skrattat åt varandras skämt medan vi åt perfekta våfflor. Gud, vad jag saknar henne...

Det är inte förrens när Wendy går och lägger sig som hon inser.
W: Åh, just det... Jag fyller arton i morgon...

Jag vet att den här delen var väldigt tråkig, men mitt mål med delen vad att den skulle uttrycka hur mycket hon saknar Nancy...  Iaf, kommentarer om vad ni tyckte är mer än välkomna! :)

Välkommen!



Välkommen till FantaSims3, Fantas simsblogg! Jag som driver bloggen heter Fanny, men jag kallas Fanta, och jag är tretton år gammal. Men denna blogg är inte om mig, den är om spelet The sims 3! Här delar jag så ofta jag kan med mig av allt möjligt rörande spelet.

Om du vill veta mer om bloggen, klicka här!

   

Hjälp att få

Har du problem med ditt spel? Vill du ha hjälp? Behöver du ett tips? Jag kan försöka svara på dina frågor!

 

Tänk bara på att alltid googla eller söka i bloggen innan du frågar, att beskriva ditt problem så gott det går och att läsa min FAQ innan du frågar. Då blir det mycket lättare för mig att hjälpa till och hinna svara på allas frågor!

 

Ställ din fråga här:

1 723 besvarade frågor

Gilla och följ

         

Nedräkningar

Fanta undersöker...

Längtar du efter The sims 4?
 Ja, jag är så exalterad!
 Ja, det verkar väldigt kul.
 Det verkar bra, men jag vill veta mer först.
 Nja, är inte så intresserad.
 Nej, jag vill inte ha det.

Kontakt

 

 

Det finns många sätt att nå mig på, det bästa sättet är att skicka en kommentar eller fråga på bloggen men om du inte vill det står min mailadress ovan.

 

thesims3.com heter jag Fantabest, bli gärna vän med mig där! Dock är det bäst om du inte ställer frågor där, du har betydligt större chans till svar på bloggen, i mailen eller på bloggens Facebook.

Läs om...

Lämna ett avtryck

Letar du efter något?

Om det är något speciellt du vill leta efter, sök upp det i sökrutan så letar den efter inlägg jag har skrivit med det temat! Om du t.ex. vill veta om Vampyrer, sök på "Vampyr" så kommer det upp inlägg om just vampyrer.

Sök alltid innan du ställer en fråga i frågerutan!

Det senaste!

Arkiv

Bra nedladdningar

Copyright

Allt på bloggen ägs av mig om inte annat anges och får absolut inte kopieras utan tillstånd.

 

Jag äger inte något av The sims 3, det är ett varumärke tillhörande EA.


Skapa flashcards