Tidigare delar:
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23
Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något!
- Del 24 -
När Wendy vaknar vet hon mycket väl att det är hennes födelsedag. Men till skillnad från vad de flesta andra skulle känna känner hon ingen iver alls. Bara extrem ensamhet.
... Hon kämpar emot tårarna...
... Och går till byrån för att klä på sig.
Wendy är inte på humör för att laga någon mat, speciellt eftersom hon vet att hon bara skulle misslyckas igen, hon äter lite flingor istället.
Medans hon äter dem funderar hon på vad som skulle hända i fall Nancy fortfarande var hemma idag. Hade hon gett henne frukost på sängen? Överraskat henne som sist? Givit henne en fantastisk middag?
Ja, tänker Wendy. Det hade hon. Nancy är sådan.
När Wendy är klar stirrar hon bara ut i tomma intet. Vad ska hon göra nu?
Ringa sjukhuset, bestämmer hon sig för efter ett tag. Bara tanken på att få höra Nancys röst igen gör henne överlycklig.
Hon slår sjukhusets nummer och tiotals signaler går fram. Det känns som om det hade gått timmar när läkaren äntligen svarar.
- Hallå?!
- Hallå, det är Wendy F...
... Men läkaren avbryter henne innan hon hinner säga klart.
- Jag har inte tid! Jag är upptagen!
- Med vadå?
- Inget som angår dig, hejdå! Säger han irriterat och lägger på.
När han lägger på sköljs Wendy över av ensamhet. Hon fick inte prata med henne. Hon fick inte ens veta hur hon mådde. Wendy borde ha varit beredd på detta, det vet hon, men hon känner sig ändå så otroligt besviken...
Hon saknar henne så otroligt mycket. Alla möjliga minnesbilder flashar förbi...
...
Wendy känner plötsligt hur det ilar till i magen...
Sekunden efter faller hon ner på marken...
... Avsvimmad.
Det har gått två veckor sedan Wendys födelsedag och hon gör inget annat än att gråta.
Hon har fortfarande inte fått prata med Nancy. Hon har ringt varje dag, och efter ett tag blev läkaren så irriterad att han sa åt henne att sluta ringa och att de skulle ringa så fort något nytt hände.
Wendy hör hur telefonen ringer borta i vardagsrummet. Hon tänker inte på att det kan vara sjukhuset, så hon blir mest irriterad. Hon är inte på humör för att prata med någon.
Trots det torkar hon bort tårarna...
... Och går mot telefonen.
- Wendy Fork? Svarar Wendy tjurigt.
- Hej... Det är jag från sjukhuset, säger läkaren. Det märks på hans röst att han är spänd eller nervös.
Wendy bryr sig inte om hans tonfall. I stället skiner hon upp och blir bara glad.
- Åh! Har hon äntligen vaknat då, eller?
- Nej... Det har hon inte.
- Vad är det då?
- Äuhm... Hon är... Han tvekar innan han säger det. Död.
Wendy står som paralyserad. Död? Hon vet att hon borde ha varit beredd på detta också, men hon kan inte ta det. DÖD?
Hon lägger på telefonen utan ett ord och stirrar på den. Nancy är död. Hon kan fortfarande inte fatta det.
För att hedra Nancy lägger Wendy ut buskar, blommor, en sten och allt möjligt bredvid Nancys före detta man Eriks grav som en minnesplats. Nancy ligger inte egentligen där under, men Wendy hade inte mage att faktiskt begrava henne där. Hon ligger i stället på kyrkogården, men Nancy hade velat ha sin minnesplats vid huset. Vid Erik.
... Och Wendy kan bara inte sluta gråta.
Hon har förlorat sin familj... Ännu en gång.
Tove
14 juni 2012 23:34
Ååååh vad bra! Vill ha en till del nu!♥
Elli
15 juni 2012 00:02
Den sorligaste delen tror jag nog :'(
När kommer nästa del? :)<3
Kan inte Wendys mamma komma förbi någon gång snart också? Det var ett tag sen hon smög omkring där ;)
http://MaybeCrazy.bloggplatsen.se
Pankakan
15 juni 2012 08:24
AAAAAAAAAAAAHhhhhhh!!!!!!!!!
Gör nästa del snart snällla. Eller jag kanske kan försöka att holla mig till nästa delXD
Victoria
15 juni 2012 09:36
Det har bara hänt två gånger att jag har börjat gråta under något jag läst (och tro mig jag läser OTROLIGT mycket, på både datorn och här utanför) men det här var definitivt tredje gången. Jag har jättesvårt för att gråta men det här tar priset, det är den bästa historia jag läst. Du skriver så målande så att man känner empati för karaktärerna.
Sluta aldrig med vad du gör, snälla ;)
Fanta
15 juni 2012 10:06
Det är JAG som nästan börjar gråta av era fina kommentarer. :') Jag älskar er alla så mycket!
Oops, glömde att länka del 23... Ska göra det nu! :3
http://FantaSims3.bloggplatsen.se
Misan
15 juni 2012 10:10
Böööööhööööö, vad sorgligt!!!
Jag har verkligen börjat grina.
Elin
15 juni 2012 10:53
Jättebra! Men gud vad sorglig den var, läste den oavbrutet från början till slut... Längtar tills nästa del! :D Men kommer att 'sakna' Nancy:(
ÅÅÅHHH!!!
15 juni 2012 11:46
ÅÅÅHHH!!! Gud såååå bra del!!
Kommer att sakna wendy när delarna är slut. Du måste göra en lika bra historia som wendy då:I
Linnie
15 juni 2012 11:58
Otroligt bra, som vanligt! Fast otroligt sorgligt också :'(
Cornelia
15 juni 2012 15:01
Bästa delen hittils!
Verkligen riktigt bra med minnesbilder och allt.
Tycker synd om Wendy för att hon inte fick prata med Nancy en sista gång :'(
Jättebra asbra bäst!
Fortsätt så!!
http://corneliass.bloggplatsen.se
Fanny
15 juni 2012 20:52
Japp
Henny-penny
15 juni 2012 20:33
Allvarligt Fanta hur gör du? Jag blir verkligen ledsen, jag känner medkänsla, jag håller verkligen på att börja gråta och på det sättet du du skriver det är målande!!! Jag skulle jätte gärna ta lektioner av dig!!! Snälla sluta aldrig upp med det du gör fortsätt skriva, fotografera, komma på bra idéer och spela sims! Kan du inte efter sommarlovet ge mig en lektion i födelsedagspresent, SNÄLLA! Fanta du är verkligen ett underbarn och det ska du veta. Utan dig hade jag varit inne på datorn mycket mindre än var jag är i dag (det är bra enligt mig att vara inne på dator.) Jag skriver en kommentar på varje fantastiskt inlägg du gör! Historien om Wendy är fantastisk och jag som känner dig skulle absolut föreslå att du gör en bok av den fast med lite fler detaljer! Det jag vill få fram är jag tyckte det här avsnittet var as bra! Svara gärna!
Ps: Lite lång kommentar?
Fanny
15 juni 2012 20:52
Åh... Henriette... Jag vet inte vad jag ska säga... Jag blir så jäkla glad när du säger sådant...
Henny-penny
16 juni 2012 09:33
Tack Fanta men jag säger bara sanningen! :P
Malin
16 juni 2012 15:24
Jättebra!
Längtar tills nästa del!
Älskar den 8:onde bilden. Haha minnen <3
MySimsPage
8 december 2012 12:47
Fint med svarta bilder, man fattar att det är minnen då.
Förresten, bilden du alltid har med i Historien om Wendy, den högst upp är fin tycker jag!
http://mysimspage.blogg.se
Olivia
27 februari 2013 20:47
Det behövs någon som är riktigt bra på att skriva för att väcka känslor hos läsare. Det har du lyckats med. Jag gråter inte så ofta men nu fick jag tårar i ögonen, och tro mig det är ett bra betyg från mig!
Du har skrivit på ett sätt så gör att man "lär känna" karaktärerna, och jag måste säga det, du har så himla stor talang Fanny! Du inte äldre en mig och du är ändå en väldigt stor förebild och idol för mig när det gäller skrivande.
Sluta aldrig att skriva för du är så awsome bra på det!!!!
Fanny
28 februari 2013 10:27
Tack så otroligt mycket!