Direktlänk till inlägg 25 november 2012
Del 1 Del 2 Del 3 Del 4 Del 5 Del 6 Del 7 Del 8 Del 9 Del 10 Del 11 Del 12 Del 13 Del 14
Del 15 Del 16 Del 17 Del 18 Del 19 Del 20 Del 21 Del 22 Del 23 Del 24 Del 25 Del 26 Del 27 Del 28
Jag rekommenderar att du som ny läsare börjar läsa från Del 1; Annars kommer du inte förstå något! Det kan även vara bra att snabbt skumma igenom den senaste delen innan du läser den här om du inte riktigt minns vad som har hänt sen sist.
- Del 29 -
Vi börjar närma oss slutet på Wendy... Det är bara två delar kvar om man räknar med den här. Jag kommer sakna henne :(
Utan att tveka hoppar Andrea i vattnet i bara sovkläderna. Hon är en fegis, men hon bryr sig inte. Det enda som spelar roll nu är att hon räddar den lilla flickan.
Att simma ut till henne är tufft för Andrea, speciellt eftersom hon precis sprungit och är andfådd. Men Andrea trotsar det. Hon har aldrig vart så modig i hela sitt liv.
- Kom igen nu... Kom igen... Kämpa...
Hon får inte dö. Det kommer att vara på grund av mig i så fall...
Efter ett väldigt, väldigt långt tag med hårt kämpande har hon äntligen lyckats få upp henne ur vattnet.
Lever hon? Tänker Andrea desperat.
Det tar väldigt lång tid, men efter ett tag lyckas Andrea konstatera att Wendys bröstkorg höjs och sänks och att hennes hjärta fortfarande slår. Nätt och jämt. Wendy hade utan tvekan dött om Andrea kommit så lite som tio sekunder senare.
Jag får väl vänta på att hon vaknar...
Andrea väntar i något som känns som en evighet. Hon hinner till och med byta om, vilket tar rätt lång tid eftersom hon är så stressad. Många gånger börjar hon oroa sig över att Wendy inte klarade sig trots allt. Det är inte förrän på morgonen som Wendy börjar hosta...
... Och sakta reser sig.
- Åh, tack gode gud! Flämtar Andrea, hon är hur lättad som helst.
- Vaa...? Svarar Wendy. Hon minns ingenting.
- Är du okej? Du måste frysa något så förfärligt. Jag kan ge dig lite torra kläder, kom...
Wendy är för utslagen för att säga emot, så hon följer med. Plus att hon inte ens minns att hon redan nekat till Andreas hjälp och stöd.
Väl framme vid Andreas sovsäck, där hon har allt hon äger, kommer hon på att hon inte ens kan flickans namn.
- Vännen, vad heter du? Frågar hon så snällt hon kan.
Wendy svarar inte. Hon bara stirrar.
Jag minns.
Andrea förstår att det inte är någon idé att fortsätta fråga.
- Vill du ha en tomat först?
Wendy säger inte heller något nu.
Jag... Jag kan inte.... Jag kan inte svara... Min röst...
Tillslut nickar hon bara.
Andrea ger Wendy en tomat. Mycket långsamt äter hon upp den.
Hon måste ha ett problem eller två. Jag undrar verkligen vad. Hon vill säkert inte prata om det dock...
Wendy byter om och får sova en liten stund i Andreas sovsäck. Andrea står bara och ser på. Hon är mycket trött, men hon skulle inte ens komma på tanken att sova i en sån här situation.
Det är uppenbart att hon är psykisk sjuk på något sätt... Tänker hon. Eller i alla fall att hon har någon slags trauma. Vem vet vad hon skulle hitta på om jag somnade.
Några timmar senare har Wendy äntligen vaknat. Även om hon fortfarande är väldigt tyst så verkar hon må vädligt mycket bättre.
- Orkar du gå cirka hundra meter? Frågar Andrea försiktigt.
Wendy nickar.
- Bra. Det är ett gammalt övergivet campingställe med en kvarglömd eldgrop och några stolar. Grönsaker är mycket godare när de är grillade.
Wendy nickar igen. Andrea börjar gå.
- Här är det, säger Andrea och ler.
De slår sig ner.
- Du... Kan du prata efter det där?
Wendy har inte tänkt på det sedan hon drogs upp ur vattnet. Det tar lång tid innan hon hittar sin röst, och när den väl kommer fram är den väldigt skrovlig och ful och hon pratar väldigt långsamt, nästan som om hon måste tänka efter vad orden betyder efter att hon sagt dem.
- Ja... Det kan jag.
- Okej. Jag vet att det är ett känsligt ämne, men jag måste fråga. Hur hamnade du i den där sjön?
Wendy stirrar bara på Andrea ett tag innan hon svarar.
- Jag hoppade, svarar hon lugnt som om det är lika vanligt och normalt som att äta flingor till frukost.
- Va?! Varför?
Är hon till och med självmordsbenägen?
Wendy stirrar in i elden.
- Jag orkade inte mer.
- Men gumman... Vad är det som gör livet så jobbigt för dig?
Wendy stirrar bara surt på Andrea och tänker att det angår väl inte henne. Men sedan suckar hon och inser hur otroligt mycket hon har behövt släppa ut det och låta någon höra på senaste tiden.
- Det... När jag var liten... Börjar hon, men tappar tråden. Andrea förblir tyst.
- Jag... Min mamma adopterade bort mig. Jag vet inte mer detaljer om det än så, förutom att jag var väldigt liten när det hände. Jag vet inte ens vad min mamma hette.
Åhh, jag önskar verkligen att jag tagit mig tillfälle att fråga ut Nancy om allt det där när hon fortfarande levde, tänker Wendy förkrossat. Andrea bara nickar.
- Jag adopterades av en gammal kvinna. Hon behandlade mig dåligt... Tvingade mig att ta hand om trädgården, laga maten och så...
Wendy förmår sig inte att säga Nancys namn. Hon är fortfarande lika sorgsen över hennes död.
- Men sedan började det brinna en gång. Och jag räddade hennes liv...
- Hur? Frågar Andrea.
- Jag minns inte. Det var så länge sedan.
- Då blev hon plötsligt den finaste och vänligaste kvinnan man kan hitta på den här planeten. Vi levde ett drömliv tillsammans, bara vi två. Vi... Vi älskade varandra. Vi var en familj.
- Men sedan, för bara några veckor sedan... Eller, det kanske var månader... Jag vet inte... Men hon blev sjuk. Och hon... hon...
En ensam tår rullar ner för Wendys kind.
- Ååh... Jag förstår. Och sedan rymde du upp i skogen, för att du inte klarade sorgen längre?
Wendy nickar tyst.
Av någon anledning påminns Andrea otroligt mycket om något när hon hört Wendys historia, men hon vet inte vad.
- Men du... Du har aldrig sagt ditt namn, säger hon rent impulsivt.
- Wendy, säger hon frånvarande och stirrar in i elden.
WENDY!!!
Om någon av er misstänker vad som kommer hända, snälla, lämna inte spoilers i kommentarerna...
Oj, vad sjukt att några av er fortfarande kollar in här. Alltså, jag vill börja med att verkligen be om ursäkt att jag bara lämnat bloggen att stå och damma när flera av er väntat på att jag ska komma tillbaka. Jag har helt ärligt inte vetat v...
... Och så gick det ett ganska bra tag utan att jag uppdaterat ordentligt. Igen. Det är väl egentligen samma anledningar som vanligt, har liksom inte så mycket sug att skriva något just nu, och har inte haft det på länge. Jag har liksom massa a...
Nu har det släppts en ny trailer för The sims 4, vars release verkligen börjar närma sig nu! Tänker ni köpa det? ...
Välkommen till FantaSims3, Fantas simsblogg! Jag som driver bloggen heter Fanny, men jag kallas Fanta, och jag är tretton år gammal. Men denna blogg är inte om mig, den är om spelet The sims 3! Här delar jag så ofta jag kan med mig av allt möjligt rörande spelet.
Om du vill veta mer om bloggen, klicka här!
Har du problem med ditt spel? Vill du ha hjälp? Behöver du ett tips? Jag kan försöka svara på dina frågor!
Tänk bara på att alltid googla eller söka i bloggen innan du frågar, att beskriva ditt problem så gott det går och att läsa min FAQ innan du frågar. Då blir det mycket lättare för mig att hjälpa till och hinna svara på allas frågor!
Ställ din fråga här:
Det finns många sätt att nå mig på, det bästa sättet är att skicka en kommentar eller fråga på bloggen men om du inte vill det står min mailadress ovan.
På thesims3.com heter jag Fantabest, bli gärna vän med mig där! Dock är det bäst om du inte ställer frågor där, du har betydligt större chans till svar på bloggen, i mailen eller på bloggens Facebook.
Om det är något speciellt du vill leta efter, sök upp det i sökrutan så letar den efter inlägg jag har skrivit med det temat! Om du t.ex. vill veta om Vampyrer, sök på "Vampyr" så kommer det upp inlägg om just vampyrer.
Sök alltid innan du ställer en fråga i frågerutan!
Allt på bloggen ägs av mig om inte annat anges och får absolut inte kopieras utan tillstånd.
Jag äger inte något av The sims 3, det är ett varumärke tillhörande EA.